När blev det 15 januari? hur har det kunna gå 15 dagar in på detta året?

Jag vet inte vart mitt liv tar vägen om jag ska va ärlig. känns som jag jobbar bort alla dagar, jobbar jag inte så städar jag, tvättar, laga mat och sover osv osv igen och igen. Jag och Robin jobbar om varandra hela tiden vilket är skit jobbigt. ska jag kanske skaffa mej ett natt jobb för att kunna träffas oftare? Eller kanske bara säga upp mej och skaffa ett liv man kan leva? jag menar jag klarar ju mej, men hade jag inte jobbat hade jag nog blivit galen. just nu är mina tankar helt knäppa. Har planer men vart tar dem vägen? Nä det blir inte av för att jag jobbar så mycket som jag gör. nu vill dem att jag ska jobba ännu mer och har ännu mer ansvar än vad jag redan har osv osv. Inte mycket jag egentligen kan gå i på, frågan är väl bara om jag vill ge allt det bara för den anställningen och inget mer.

Har iaf pratat nu med högsta regionschefen tack och lov och laggt upp ett förslag så får se vad som händer.

Hoppas att det kommer till en plan till slut iallafall. Igår vart vi hos Emelie på födelsedagsfest/flyttfest. hon ska flytta tilll Malmö, nu blir man ju lite mer taggad på att flytta neråt iallafall. Träffat Fiia några dagar i rad nu, vilket kändes skönt, behövde det. Hon började fråga lite frågor om mitt förflutna som kom lite till ömma punkter men jag öppnade mej för henne och hon tog det väldigt bra faktiskt. Vi har en gemensam kompis som inte mår så bra just nu som jag tror att vi kan få upp på lite humör iallafall... Magen hennes börjar bli stor, mellan 6-7månaden och shiiit va söt hon är med den lille knoddmagen! Så har blivit en hel del bebis prat hehe. Lite sårsam blir man ändå pga omständigheterna men jag är glad för hennes skull, eller nej inte glad utan överlycklig faktiskt.

vet att hon och Emil kommer bli skit bra, underbara föräldrar!! Vart en annan tjej också på festen som också  var gravid, i 12 veckan och det kändes väl ännu mer kan man väll lugnt säga. lite som en smäll på käften faktiskt, men jag vet att man får leva med detta tyvärr men tårarna rinner varje dag för det. man kan väl säga att man dör lite innombords sakta men säkert. Vi har inte berättat det för så många, man vill inte att något sånt direkt ska komma ut.. Att allt gick snett är ju inte  vårt fel egentligen.. Vi levde livet bara och kunde inte hjälpa det. Det jobbiga med att inte säga det till någon är väl att folk inte fattar hur man mår. Robin nämner det aldrig, hör mammas ord med att allt kommer att fixa sig och att man får försöka igen om ett tag. försöker innbilla sig att det var vi som gjorde något pga det men det egentligen inte alls va så.. vad va det egentligen som hände.. vi tog vårt beslut men något annat kom i vägen istället.. frågan är bara vad? Har det gått så långt nu att man nästan inte har orken till något, eller rättare sagt sakta ger man upp.. hur blir det då nästa gång..